Release me.
Mitt liv. Så skört. Så annorlunda. Så speciellt. Så hemskt. Så bra.
Mitt inre. KAOS. Så förlorat. Så vunnet.
Mina tankar. KAOS. Så hemska. Så vackra.
Jag har det så jobbigt, men ändå så bra. Så svårt, men ändå så lätt.
Det blir till det man gör det, eller? Så vad måste jag göra? Eller vet jag det egentligen?
Är jag rädd för att ta itu med allt som bordes, måste tas itu med?
Det är läskigt hur tankarna kan gå. Hur de kan ändras som genom ett trollslag. Och ingen förstår någonting. Jag står där själv med känslan, så ensam, så liten.
Att förstå. Jag kommer nog aldrig förstå. Något. Eller? Jag vet inte... Att veta och förstå, det är helt vitt skilda saker. Men ändå sammanlänkade. Ser du? KAOS. Ingen vet. Att förmedla känslan, så svårt, så omöjligt. Jag vill så mycket, men är kapabel till så lite. Samtidigt som jag är kapabel till så mycket, men hur? KAOS. Mitt inre ropar efter hjälp. Samtidigt som jag är rädd för svaret. Jag är rädd. Rädd för misslyckande, för kaoset som dånar som en orkan, rör runt tankarna i mitt huvud utan något tecken på att sluta.
Trygghet. Finns det något bättre? Jag vill ha det. Så gärna. Men när man väl har det glömmer man bort hur värdefullt det är och hur viktigt det är att man inte tar det för givet. Likgiltighet. Så lätt att man hamnar där. Jag är rädd för det. Rädd för vad som händer med mig när jag är där. Det är då tankarna börjar gå. Om allt. Vad är allt?
Min hjärna. På högvarv. Konstant. Jag vill ha det så. Men ändå inte. Som vanligt. ÅÅhhh... Alla dessa tankar, de vägrar att sluta. Men vill jag att dom ska försvinna? Att slut fundera. Hur går det ihop? Jag vet inte. Kan det finnas någon mening med att tänka så mycket, är det till för att fylla någon funktion? Jag vet inte.
Jag kan hålla på såhär i evighet... Antar att det är såhär att vara jag. Att vara tonåring. På väg att bli vuxen. Formad till den man ska vara? Ja du.......
Jag klarar det inte ensam i alla fall. Det är en sak som är säker. Och det är ju där det positiva kommer in. Att jag ÄR inte själv, kan jag inte fatta det? Jag vill så gärna förstå. Att Du ska förstå. Att alla ska förstå. Jag vill så mycket, men vågar så lite. Känner så mycket men får ut så lite.
RELEASE ME.
Det är det jag vill tro; KAOS. Men med hopp.
Mitt inre. KAOS. Så förlorat. Så vunnet.
Mina tankar. KAOS. Så hemska. Så vackra.
Jag har det så jobbigt, men ändå så bra. Så svårt, men ändå så lätt.
Det blir till det man gör det, eller? Så vad måste jag göra? Eller vet jag det egentligen?
Är jag rädd för att ta itu med allt som bordes, måste tas itu med?
Det är läskigt hur tankarna kan gå. Hur de kan ändras som genom ett trollslag. Och ingen förstår någonting. Jag står där själv med känslan, så ensam, så liten.
Att förstå. Jag kommer nog aldrig förstå. Något. Eller? Jag vet inte... Att veta och förstå, det är helt vitt skilda saker. Men ändå sammanlänkade. Ser du? KAOS. Ingen vet. Att förmedla känslan, så svårt, så omöjligt. Jag vill så mycket, men är kapabel till så lite. Samtidigt som jag är kapabel till så mycket, men hur? KAOS. Mitt inre ropar efter hjälp. Samtidigt som jag är rädd för svaret. Jag är rädd. Rädd för misslyckande, för kaoset som dånar som en orkan, rör runt tankarna i mitt huvud utan något tecken på att sluta.
Trygghet. Finns det något bättre? Jag vill ha det. Så gärna. Men när man väl har det glömmer man bort hur värdefullt det är och hur viktigt det är att man inte tar det för givet. Likgiltighet. Så lätt att man hamnar där. Jag är rädd för det. Rädd för vad som händer med mig när jag är där. Det är då tankarna börjar gå. Om allt. Vad är allt?
Min hjärna. På högvarv. Konstant. Jag vill ha det så. Men ändå inte. Som vanligt. ÅÅhhh... Alla dessa tankar, de vägrar att sluta. Men vill jag att dom ska försvinna? Att slut fundera. Hur går det ihop? Jag vet inte. Kan det finnas någon mening med att tänka så mycket, är det till för att fylla någon funktion? Jag vet inte.
Jag kan hålla på såhär i evighet... Antar att det är såhär att vara jag. Att vara tonåring. På väg att bli vuxen. Formad till den man ska vara? Ja du.......
Jag klarar det inte ensam i alla fall. Det är en sak som är säker. Och det är ju där det positiva kommer in. Att jag ÄR inte själv, kan jag inte fatta det? Jag vill så gärna förstå. Att Du ska förstå. Att alla ska förstå. Jag vill så mycket, men vågar så lite. Känner så mycket men får ut så lite.
RELEASE ME.
Det är det jag vill tro; KAOS. Men med hopp.
Kommentarer
Trackback